• Onsdag 11 oktober 2017

”Vägen till väggen är lång” brukar det heta när vi pratar om utbrändhet. Till skillnad från benbrott, som kan uppstå på ett kick, så arbetar vi fram ett utmattningssyndrom under lång tid. Det räcker normalt inte med att stressa och vara trött ett par dagar och sedan kör vi in i väggen. För att bli utbränd krävs hög stress under en längre tidsperiod. Frågan är varför vi fortsätter att hålla ett högt tempo under längre perioder trots att vi inser att vi är trötta, slitna och stressade? Det finns många svar på den frågan men ett av svaren handlar om normalisering.

Ignorans leder till normalisering

Anta att du spelar tennis regelbundet varje vecka. Du älskar tennis, du vill inte missa ett enda pass. Plötsligt skadar du ett knä under ett pass och läkaren ordinerar vila och smärtstillande ett par veckor. Redan efter 3-4 dagar börjar det kännas bättre och när nästa tennispass närmar sig har du varit helt symptomfri ett par dagar. Då är det väldigt nära till hands att faktiskt köra det där tennispasset, det känns ju trots allt bra i knät.

Låt säga att det gick bra att spela tennis en vecka efter skadan men en månad senare börjar knät bli lite slitet. Det börjar bli svårt att gå i trappor utan smärta. Varje tennispass gör lite halvont och du börjar använda stödband för knät och Voltaren för att dämpa inflammationer. Du vill ju trots allt inte missa det roligaste du vet, nämligen att spela tennis. Efter två månader så har nya dagliga rutiner uppstått i ditt liv: du tar hissen istället för trapporna och du använder regelbundet stöd för knät för att kunna spela tennis. Din knäskada har ignorerats och nu blivit vardag. Du kompenserar för skadan istället för att ta itu med den. Visst hade det varit bättre med tre veckors vila och rehab redan vid första skadan, det kanske hade fått dig att slippa både hissen och stödbanden framöver? Men det är ju så kul att spela tennis!

Att vara trött normaliseras under lång tid

Precis såhär kan det vara när vi går in i väggen. Vi har kul på jobbet men blir slitna av det. Vi borde försöka skaffa avlastning och återhämtning när det är tufft men istället trycker vi in nästa växel och jobbar helg. Efter en tid så uppstår en normalisering: vi är trötta. Det är standard. Vi orkar inte vara närvarande med barnen. Vårt tålamod tryter direkt när skrivaren inte funkar. Trött är det nya normala och accepteras av både oss och vår omgivning. Nu är vi på god väg mot nästa nivå som säger att jättetrött är det nya normala. Till slut kommer väggen.

Jag påstår inte att detta stämmer för alla som går in i väggen, alla har sin egen historia. Jag pratar dock med väldigt många människor om detta ämne och upplever att en gradvis normalisering av trötthet är vanligt och ofta en nyckelfaktor i den långa vägen mot väggen.

 

Är du ständigt trött eller grinig? Har det tillståndet blivit vardag i ditt liv? Vad kan du börja eller sluta göra idag för att glädje och energi ska bli det nya normala i ditt liv?