När jag skulle bli sjukskriven för utmattningssyndrom för två år sedan fick jag en uppmaning. Denna uppmaning var enkel men samtidigt helt omöjlig att genomföra: promenera långsammare. Låt mig idag förklara varför denna uppmaning var briljant.
Det känns omöjligt att promenera långsammare
Det var på läkarens kontor som uppmaningen kom: promenera långsammare. Rent mekaniskt är det jätteenkelt, det handlar ju om att röra på armar och ben i en lite långsammare takt. Istället för att passera andra människor på trottoaren så ska jag låta mig själv passeras. Istället för att snabbt gå till busshållplatsen så ska jag spankulera dig i lugn takt. Busenkelt. Men ändå inte.
För mig var det helt omöjligt att promenera långsammare. Det känns ju oerhört ineffektivt att slösa tid på en transportsträcka mellan två ställen. Det kröp myror i min kropp varje gång jag försökte hindra den att gå snabbare. Eftersom jag var sjukskriven på dagarna och saknade tider att passa så gjorde jag ändå ett försök. Jag tvingade mig själv till detta. Jag bestämde mig för att spankulera i lugn takt till dagishämtningar. Jag bestämde mig för att aldrig mer ha bråttom till bussen eller till dagis.
Effekten blev överraskande för en hyperstressad kontorskille som jag. Kroppen började slappna av. Jag började till och med komma före tid till möten och evenemang. Min inställning till kalenderbokningar ändrades så att jag började skapa mer luft mellan aktiviteterna. Allt detta skedde automatiskt och omedvetet, startpunkten var när jag började promenera långsammare.
Många av dessa lugnande effekter är givetvis kopplade till att jag var sjukskriven, hade en kravlös tillvaro och återhämtade mig aktivt på många olika sätt. Men av alla återhämtningsmetoder och nya vanor så är det här en vana som fortfarande består och som jag värderar högt. Jag prioriterar långsammare promenad trots att jag är tillbaka i heltidsarbete med periodvis väldigt fullbokad kalender. Långsammare promenad hjälper mig med balansen i vardagen.
Fysioterapeutens förklaring
Det finns en enkel förklaring till varför detta fungerar. Jag fick det beskrivet för mig av en fysioterapeut. När hon undersökte mig under min sjukskrivning så fick jag veta att min kropp var på helspänn. Detta trots att jag inte alls kände mig spänd. Enligt henne pratade jag snabbt som en kulspruta och mitt rörelsemönster var ryckigt och spattigt. För mig kändes allt det där normalt. Mitt nervsystem var helt enkelt på helspänn och väntade på nästa spattiga rörelse som snart skulle komma.
Genom att börja promenera långsammare lugnade mitt nervsystem ner sig. Det behövde inte längre vara på helspänn. Jag blev helt enkelt fysiskt mindre stressad vilket gav en väldigt lugnande effekt genom hela kroppen. En lugn kropp skapar även ett lugnt sinne.
Du vill inte promenera långsammare, eller hur?
När jag pratar om detta på mina föreläsningar så möter jag många människor som inledningsvis tycker det här låter som nonsens. Det känns ineffektivt och förmodligen får vi mindre gjort. Därför vill jag utmana dig som läser detta.
Om du är en sådan som känner att detta är nonsens, då tror jag det handlar om att du inte vågar prova. Du känner förmodligen att det skulle vara slöseri på dyrbar tid. Ditt normaltillstånd handlar troligtvis om att hetsa runt och göra många saker i ett högt tempo snarare än att göra färre och mer utvalda saker i ett lugnare tempo. Du känner kanske att risken är stor att du inte får lika mycket gjort.
Jag påstår att den enda risk du tar när du promenerar långsammare är att se ineffektiv ut gentemot kollegorna. Det är i många sammanhang inte samma status att komma i tid till möten som att komma fem minuter sent och se upptagen ut. Men är det egentligen normalt? Höj blicken och sikta på att göra rätt saker lugnt och ordentligt snarare än att göra många saker fort och halvbra. Vågar du utmana den statusrisken till förmån för att hitta ett härligt lugn i kroppen?