Vi har många olika roller i livet. Vi kanske är en partner, förälder till ett barn, medarbetare på jobbet, klarinettspelare i orkestern eller kassör i idrottsföreningen. Alla dessa roller skapar förväntningar på oss och då får vi inte glömma bort det vi egentligen är mest av allt: en människa med begränsad kapacitet.
Vi har förväntningar på oss
Vi är väldigt duktiga på att veta vad 100% är i våra åtaganden. Vi vet exempelvis att en hundraprocentig förälder är närvarande, pedagogisk och försöker skapa god självkänsla för barnet. Vi vet att en hundraprocentig medarbetare kommer i tid, håller det som utlovas och agerar som ett fullblodsproffs mot kunderna. Vi förväntar oss kanske 100% av oss själva i alla situationer och signalerar då även till omgivningen att de kan förvänta sig 100% av oss.
Alla har olika förväntningar vilket kan vara intressant att diskutera, men jag vill i detta veckobrev snarare fokusera på att vi över huvud taget har förväntningar på oss. Vi kanske förväntas stå i idrottsföreningens café varannan söndag och sälja bullar när det är match. Vi kanske förväntas skriva projektrapporten till kunden före torsdag för att projektet inte ska bli försenat. Ofta kan det kännas som att vi har hamnat i en rävsax av förväntningar där alla vill ha för mycket av oss och allt bara blir halvbra utfört, då får vi inte glömma bort att alla förväntningar faktiskt utgår från oss själva.
Hjälp din omgivning
Det är jag som har tackat ja till att finnas med på idrottsföreningens cafélista. Åtminstone opponerade jag mig inte när jag hamnade på listan. Det är jag som har accepterat att projektrapporten skall lämnas in före torsdag. Åtminstone opponerade jag mig inte när jag fick uppgiften. Det är jag som vet vilken kapacitet och tid jag har för mina åtaganden och därmed är det jag som hjälpa min omgivning med att tala om vad jag kan göra och inte kan göra. Notera att jag använder ordet ”hjälpa”. Ofta pratar vi om att ”tacka nej oftare” eller ”så säger du nej på ett bra sätt”. Jag vill snarare tala om att hjälpa.
Jag hjälper min chef genom att berätta när jag på riktigt kan vara klar med rapporten. Duger inte mitt svar så får chefen möjlighet att ändra omfattningen på arbetet eller flytta uppgiften till någon annan. Jag hjälper idrottsföreningen när jag tackar nej till caféjobbet så att de i god tid kan hitta er ersättare.
Jag vill påstå att de förväntningar som omgivningen har på oss, det är egentligen förväntningar som vi har på oss själva och som vi aktivt eller passivt har förmedlat till andra. Det är alltså vi själva som är ansvariga för rävsaxar vi hamnar i. Ofta kan det kännas som att andra människor sätter vår agenda, men eftersom de aldrig kan känna till hela vår situation så måste vi hjälpa dem att sätta rätt förväntningar kontinuerligt.
Vilka förväntningar har du på dig själv i detta nu? Är de rimliga eller behöver du hjälpa din omgivning med att göra en justering?