Stress leder ofta till mer stress. En hög takt kräver ofta fortsatt hög takt. Detta behöver vi bryta genom att öka tänket.
Action-orienterad
Jag vet inte hur du är, men själv är jag i grunden en action-orienterad människa. När det uppstår ett problem så försöker jag hitta en lösning. Inte alltid, givetvis. Det finns de dagar så jag tar en påse ostbågar till och känner hur jag egentligen borde göra någonting annat i livet för att komma vidare.
Begreppen ”att komma vidare” och ”hitta en lösning” har dock ändrat karaktär under åren i mitt liv. För tio år sedan handlade det ofta om att öka tempot och få mer gjort på kortare tid. När det var för mycket att göra och för lite tid över så gasade jag lite extra. Jag ökade takten för att hinna med. Här uppstod ett problem.
Hög takt kräver fortsatt hög takt
När jag ökade takten så sänkte jag sällan takten. Den höll sig kvar på samma höga nivå. Efter en taktökning så upptäckte både jag och min omgivning vilken kapacitet och vilken leveransförmåga jag hade. När takten var hög så var det enkelt för andra, och även för mig själv, allt lasta på fler uppgifter på mina axlar. Jag var ju så snabb och så effektiv. Problemet med denna snabbhet var att den krävde väldigt mycket energi, vilket i slutändan blev nedbrytande.
En hög takt skapar på något sätt ett behov av att fortsätta hålla en hög takt. Denna höga takt kräver dessutom mycket engagemang, hög anspänning och ständig uppmärksamhet. När det sedan dök upp ett hinder, såsom ett problem, en förkylning eller annat strul, så fanns det ingen ytterligare växel att lägga i. Jag låg redan på max. Varje problem skapade förseningar och ytterligare problem.
Hjälpraket
Idag har jag hittat ett annat förhållningssätt till denna situation när det är mycket att göra och för lite tid till förfogande. Jag ökar tiden för reflektion. Jag ökar tänket istället för takten. Det kan låta motstridigt eftersom reflektion kräver tid, vilket är bristvara i denna situation. Genom att reflektera uppstår dock en viktig effekt: det går att hitta lösningar till tidsbristen som inte kräver ökad takt. Det gör att vi lyckas lösa situationen utan att öka takten och anspänningen. När det sedan dyker upp ett hinder, såsom ett problem, en förkylning eller annat strul, så finns det plötsligt en lösning. Att öka takten temporärt. Detta fungerar eftersom jag inte ligger på max.
När du håller en lagom takt och får ett problem så har du den där taktökningen tillhands som ett ess i rockärmen. Här gäller det dock att endast se det som ett tillfälligt lyft. Det är som en hjälpraket som skjuter dig lite framåt så att du löser problemet. Sedan när problemet är löst kan du återgå till lagom takt och med reflektion som bas.
Ägna tid åt reflektion
Jag är fortfarande action-ortienterad men idag försöker jag göra rätt action i lagom takt istället för att jaga lösningar i allt högre och högre takt. Nästa gång du är stressad, prova att undvika en taktökning. Testa istället att ägna ett par minuter till reflektion. Det som händer nu, kan det utföras på ett annat sätt? Kan du klara situationen genom att avstyra oviktiga uppgifter, be om hjälp eller helt enkelt bara ta ner dina förväntningar på dig själv?
Är du stressad just nu? Vad kan du i så fall göra göra för att öka tänket istället för att öka takten?