Jag har alltid haft en duktighetsdjävul på mina axlar som har skapat stress för mig. Nu har jag lurat den så att den inte längre leder mig in i väggen.
När perfektion är det enda som räknas
Du känner kanske till att det finns skogsterapigrupper för stressade människor? När man går ut i skogen så kan det vara härligt att ta med sig lite fika. I en del grupper är det dock strikt förbjudet att ta med sig hembakad fika. Om förbudet inte skulle finnas på plats så skulle nämligen ett par i gruppen börja baka och sedan trissa resten av gruppen till att också baka. Ribban skulle höjas och det skulle förmodligen sluta med bakverk som utan problem skulle platsa på Nobelmiddagen. Det finns nämligen ett stort problem bland stressade människor: de är besatta av duktighetsdjävulen.
Jag har själv varit där. Duktig var ledordet. Slarva aldrig. Perfektion var det enda som räknades. Om någon upptäckte minsta skavank så var jag en dålig människa. Nu raljerar jag lite, jag vet. Stress kan uppstå av många olika orsaker men duktighetsdjävulen sitter ofta på axeln hos en person som blir utbränd.
Ständig anspänning
Om du hela tiden är duktig, gör allting perfekt och blir nedslagen av små brister så innebär det att du måste jobba som en galning. Hemmet kanske måste vara perfekt städat. Rapporten på jobbet måste vara perfekt formulerad. Chefen måste alltid se att du håller ett högt tempo i korridorerna. Detta innebär att du aldrig kan slappna av och att du hela tiden har en anspänning i kroppen. Om din hjärna inte blir mentalt stressad av din höga strävan så blir din kropp fysiskt stressad av anspänningen.
Stressforskaren Alexander Perski använder begreppet ”bråttomsjuka”, vilket jag skrivit om i ett tidigare veckobrev. Den stressade personen har hela tiden bråttom. Allt ska göras snabbt och om det blir lite tid över så kan man göra lite till. För mig var detta så naturligt i min vardag att jag inte insåg hur anspänd jag var. Jag klev upp tidigt på morgonen och skippade frukosten för att kunna jobba direkt. Lunchrasten var max 20 minuter, ofta framför datorn. Jag rusade från jobbet till förskolan och kom ofta lite sent. Ingen tid fick förspillas på kvällen: ljudbok medan jag lagade mat så att jag utnyttjade den vakna tiden maximalt. Om jag hamnade framför TV:n så skulle det vara nyttiga dokumentärer, allt annat vore bortkastat.
Min duktighetsdjävul är kvar
Jag var besatt av duktighetsdjävulen. Jag gjorde ett utmärkt arbete, fanns alltid tillgänglig för att hjälpa till och prioriterade vad andra tyckte och tänkte om mig. Priset jag betalade var sömnbrist, konstant anspänning, dåligt humör och slutligen – väggen. Med detta i åtanke kan man ställa dig frågan: var jag verkligen duktig? Är det duktigt att skälla på sina barn för att tålamodet är obefintligt? Är det duktigt att aldrig slappna av ordentligt? Är det duktigt att gå in i väggen?
Efter flera år av återhämtning, terapi och rehab har jag fortfarande en liten duktighetsdjävul på min axel. Idag har jag dock lyckats lura den. Jag låter den inte vara duktig på att behaga mina vänner och kollegor. Den är inte duktig på att prestera på jobbet eller duktig på att vara så förbaskat hjälpsam eller inställsam när jag inte vill det. Istället använder jag min duktighetsdjävul till andra saker. Jag anser idag att jag är duktig när jag mediterar ett par gånger i veckan. Jag är också duktig om jag motionerar ibland, sover åtta timmar per natt eller bara slötittar på någon TV-serie som trots allt ger mig återhämtning. Jag är duktig när jag spenderar tid med min familj och skrattar tillsammans med mina barn. För min del är det inte nödvändigt att bli av med min duktighetsdjävul. Istället använder jag den till min fördel. Jag har lurat den att titta åt ett annat håll.
Har du en duktighetsdjävul på dina axlar? Vad anser den vara duktigt i ditt liv? Om din duktighetsdjävul skapar stress för dig, hur kan du lura den?