Det var bättre förr. Eller stämmer det verkligen? När det gäller stress så är det inte helt självklart att det var bättre förr.
Tågen började gå för fort
Stress är en gammal överlevnadsmekanism som har funnits sedan urminnes dagar. Den sjukdom som stress kan mynna ut i, utmattningssyndrom, är dock en relativt ny företeelse. Namnet ”utmattningssyndrom” myntades år 2003 men redan på 1800-talet så pratade man om detta.
George M. Beard var en amerikansk doktor som levde på 1800-talet. Han skrev en artikel i Boston Medical and Surgical Journal om en ny åkomma. Artikeln var riktad till hans kollegor i branschen och han berättade om en åkomma som handlade om det moderna livets hets och jäkt. Klockorna som gick rätt, de moderna kraven på att passa tiden och tågen som gick i svindlande 30 km/h. Han sa att alla redan kände till detta men han ville sätta ett namn på det: neurasteni.
Kärt barn har många namn
Mellan 1860- och 1930-talen så var neurasteni det begrepp som användes. I Sverige kallades det helt enkelt för ”överansträngning”. Det byttes senare ut mot neurosa, som sedan blev bland annat erschöpfungsdepression, chronic stress, clinical burnout och slutligen utmattningssyndrom. Kärt barn har många namn och allting handlade om samma sak: hjärntrötthet.
Det hände nämligen någonting viktigt under 1800-talet: glödlampan gjorde sitt intåg. Tidigare var man tvungen att sluta arbeta när solen gick ner. Vi var tvungna att gå och lägga oss och vänta på nästa dag. När glödlampan lyste upp fabriksgolvet så fanns det inte längre någon anledning till att gå hem. Arbetet kunde gott fortsätta några timmar till.
Toppar i historien
Rent historiskt var det alltså inte bättre förr. Problemet har funnits länge. I olika typer av statistik kan man även se olika toppar av hjärntrötthet i historien. Rent generellt kan man säga att utmattning på befolkningsnivå tenderar att öka när människor är orsaken till en omvälvande situation. Exempel på detta kan vara krig, uppsägningar eller ekonomiska kriser i ett land. Om människan inte är orsaken, såsom bränder, stora förlisningar, jordbävningar eller andra naturkatastrofer, så tenderar inte utmattning att öka i samhället.
Med detta i åtanke kan man fundera över den pågående coronapandemin. Om du inte är konspiratoriskt lagd så bör vi kunna klassa pandemin som en naturkatastrof som inte är orsakad av människan. Det innebär att utmattningsgraden på befolkningsnivå inte kommer att öka av själva pandemin. Huruvida detta stämmer eller inte kan vi se först om ett par år.
Låt oss hjälpa varandra
På 1800-talet blev man stressad över det moderna livets jäktande. Hela vägen fram till idag har människor känt samma typ av jäkt. Vi kan helt enkelt förvänta oss att denna jäkt kommer att bestå i samhället under resten av vår livstid.
Av detta kan vi lära oss en sak: låt oss inte gå runt och gnälla på samhället. Låt oss inte bli arga över omgivningen, samhällssystemet eller chefen. Låt oss istället påverka det som vi har makt över: oss själva samt våra nära och kära. Hur mår du själv? Hur mår din familj? Hur mår dina vänner och kollegor? Exakt vad behöver du göra just nu för att påverka din situation?
På den nivån kan du göra skillnad. Stress är nämligen ingenting vi löser själva utan vi hjälps åt bland våra nära och kära.