Ett av många sätt till balans i livet är att fundera över skillnaden mellan hög- och lågpulsbeteende.
Fullt ös
Hög puls är en skön känsla. Fullt ös, många bollar i luften, tvära kast och en massa energi. Efter en dag med hög puls är det lätt att känna sig uppfylld och att saker har åstadkommits.
Ibland känns det även som att den höga pulsen krävs för att någonting ska hända. Om vi inte kör hårt, då får vi ingenting gjort. Om vi inte maximerar tempot så når vi inte våra mål. Ibland är det sant men det kan också vara en flykt.
Kicken som förblindar oss
Problemet med ett högpulsbeteende är att det skapar en kick. Denna kick är en sötma som förblindar oss när vi ska försöka ta strategiskt långsiktiga beslut. Om vi har mycket på agendan så kan det kännas betydligt attraktivare att bara köra igång istället för att sätta sig ner, reflektera och göra en plan. För vem har tid att göra en plan när vi istället kan få saker gjorda!
Jag håller fullständigt med om att fler saker utförs om vi håller ett högt tempo. Det är en självklarhet. Vi maximerar antalet punkter som bockas av på att göra-listan genom att hålla hög puls. Däremot är det inte lika säkert att vi skapar maximal effekt eller nytta.
Till synes sämre känsla med låg puls
Låt oss för ett ögonblick tänka tvärtom. Vad skulle hända om vi istället siktar mot ett lågpulsbeteende? Det innebär inte att vi ska vara långsamma, fördröjande eller sävliga. Det innebär helt enkelt att vi gör saker med normal puls. Då skulle vi bocka av färre saker på att göra-listan. Dessutom skulle vi inte få den där upplyftande och berusande kicken som högpulsbeteende skapar. Det riskerar helt enkelt att skapa en, till synes, sämre känsla när vi håller låg puls. Jag skriver ”till synes”, för känslan behöver inte vara sann.
När vi håller en hög puls så riskerar vi att få skygglappar, springa på varje boll och rusa igenom våra åtaganden. När vi håller en låg puls så tänker vi efter, gör rätt saker och gör dem ordentligt. När vi gör rätt saker, istället för att bara göra saker i allmänhet, är sannolikheten stor att vi närmar oss vårt mål. Vi gör större nytta och effekt om vi promenerar i rätt riktning istället för att springa åt fel håll.
Kidnappad av beteendet
Dessutom, när vi håller en låg puls så känner vi den sanna känslan. Om denna känsla är negativ, såsom dåligt samvete, oro, konflikter som maler eller liknande, så har vi möjlighet att ta tag i problemet och lösa det. Med hög puls så bedövar vi de jobbiga känslorna och rusar vidare. När tempot råkar gå ner litegrann kommer de jobbiga känslorna upp, och då måste vi öka tempot igen för att slippa känna dem. Nu är vi kidnappade av högpulsbeteendet.
Lågpulsbeteende får oss att hålla i längden, behålla humöret och nå målet med stadiga steg. Högpulsbeteendet får oss att ränna runt som skållade råttor, springa åt alla håll och göra oss slitna och trötta av tempot utan att egentligen göra mer nytta. Med lågpulsbeteende kan du öka tempot tillfälligt när det kör ihop sig. Med högpulsbeteende ligger du redan på max och det finns ingen ytterligare reserv att ta fram när du är i knipa.
Om du tänker tillbaka på den senaste månaden, har du haft ett högpulsbeteende? Om du tänker efter, vad beror detta på? Vad kan du göra för att röra dig mer mot ett lågpulsbeteende?