Jag har skällt på mina barn i onödan vid alldeles för många tillfällen. Handen på hjärtat, har du också gjort det? Kan det ha berott på stress?
När barnen är långsamma
När jag jobbade som allra hårdast och var som mest stressad så hade jag många mönster som indikerade att jag inte mådde bra. Ett av dessa mönster handlade om att jag alltid rusade till förskolehämtningen i sista sekund, tryckte in ungarna i overallen, åkte hem och värmde något halvfabrikat som jag kastade i både mig och ungarna för att sedan kunna fortsätta tillverka Powerpoints. Jag hade helt enkelt tagit på mig så mycket att göra att jag tvingade alla andra att rätta in sig i min agenda för att jag skulle kunna rusa vidare framåt.
Idag är jag inte ett dugg stolt över mig själv när jag tittar tillbaka på den här tiden. Om ungarna inte klädde på sig tillräckligt snabbt på morgonen eller åt upp middagen så fort det bara gick så brast mitt tålamod. Jag hade inte tid att vänta. Kroppen var på helspänn, tempot var i taket och den som råkade sinka min framfart fick sig en avhyvling. Det största problemet var att jag inte såg detta själv.
Förmågan att fortsätta kämpa trots att det är tufft
Det stora problemet med stress är att vi inte ser eller förstår vårt eget agerande. Däremot ser alla andra detta. Alla såg hur jag rusade förbi folk på trottoarerna till nästa engagemang, hade kort stubin och alltid var för trött för att orka vara med familjen. Själv tyckte jag nog mest att jag hade en viktig agenda och att alla andra stod i vägen för mina idéer och min energi. Om någon påtalade mina nedbrytande mönster så hade de fel. Jag mådde prima. Det var alla andra som verkade må knasigt.
Om du vill lyckas med att gå in i väggen så behöver du en viktig komponent: förmågan att fortsätta kämpa trots att det är tufft. Även om du är trött så behöver du ignorera det och fortsätta tumma vidare. Smärta, dåligt samvete, sänkta relationer – allting behöver ignoreras och tryckas ner så att du kan fortsätta att rusa framåt mot väggen. Kul på jobbet och höga mål är nästan en förutsättning, annars får du inte den energi som krävs för att fortsätta slita ut dig själv. När ungarna är långsamma så är det bara ett litet hinder som du måste kliva över, helst så snabbt som möjligt.
Ingen annan kan hjälpa dig
Är du också en sådan som rusar framåt i livet, skäller på den långsamma omgivningen och som strävar efter höga mål? Då har du förmodligen skygglapparna på. Du blundar för hur du behandlar din omgivning men framförallt blundar du för hur du behandlar dig själv. Den tråkiga nyheten är att jag inte kan hjälpa dig. Ingen annan kan hjälpa dig. Den enda som kan hjälpa dig är du själv, men förmodligen vill du inte bli hjälpt. Du mår ju prima. Det är alla andra som mår knasigt.
Stress kan både bero på och arta sig på väldigt många olika sätt. Om du tror att du har fastnat i just den här spiralen av högt tempo och kort stubin, fundera på om du vill hjälpa dig själv eller om du vill köra vidare. Hela vägen in i väggen. Och om du vill hjälpa dig själv, fundera på vad livet går ut på. Livet pågår här och nu. Består ditt drömliv av ständig trötthet och utskällningar, eller består det av någonting helt annat? Hur kan du använda din energi till att uppnå det där andra redan imorgon? Vad är ditt första steg till att åstadkomma det?