Hur ser din situation ut idag? För att utföra dina åtaganden, krävs det då ansträngning eller inspiration?
Kämpa för att överleva
Ibland är det så mycket stress och saker på gång att det bara finns en enda sak att göra: trycka på. Borra ner huvudet, känn inte efter, kämpa igenom motvinden. Denna situation är egentligen ingenting att vara rädd för. Det är helt okej att köra hårt under en tid så länge vi även får en period med återhämtning. Problemet börjar uppstå när den tillfälligt stressfyllda stadiet övergår till att vara permanent.
När du ständigt måste trycka på, kämpa och anstränga dig till det yttersta för att arbetet, privatlivet och vardagen ska gå ihop uppstår problem. Minnet börjar svika, humöret börjar pendla och i värsta fall blir det riktigt allvarliga sjukdomar. Att trycka på kräver energi. När vi saknar energi så går vi in i väggen.
Ett sug som skapar energi
Förställ dig en helt annan situation: du sugs med. Du har ett arbete, privatliv eller engagemang som är så inspirerande och roligt att du sugs in i det automatiskt. Hela kroppen spritter av energi eller lust att göra det där lustfyllda. Hela din själ vill inget annat än att syssla med det där roliga. Här behöver du inte trycka på det minsta. Du sugs med in i engagemanget med liv och lust.
När du befinner dig i detta typ av sug så får du energi. Istället för att bli av med den så genereras den där energi som du behöver för att undvika väggen. Dock finns det två komponenter som du behöver hålla reda på. Det första är att du behöver ha tid över till det där lustfyllda. Visst är det otroligt frustrerande när du känner lust till någonting men du har inte tid eller möjlighet att ägna dig åt det. Det andra handlar om mat och sömn. När vi gör någonting lustfyllt så riskerar vi att glömma bort de basala behoven i livet, och vips så mår vi dåligt igen.
Ditt första steg
Är du i en sits där du hela tiden behöver trycka på för att överleva? Hur skulle ditt liv se ut om du istället befann dig i en situation där du snarare sugs med i lust och inspiration? Jag förstår om den frågeställningen kan kännas provocerande. Du kanske har sjuka barn, en bortgång i familjen eller en ekonomi som har klappat ihop. Men även i de svåraste stunder så behöver inte steget från det ena till det andra vara speciellt långt. Det handlar bara om att försöka göra förändringen i små steg.
Vilket är ditt allra första steg mot att sugas med i livet?