Är du stressad av känslan att ”snart kommer någon upptäcka att jag är en bluff”? Känns det som att du inte platsar på din befintliga position trots att du vill vara där? Då kan du ha blivit drabbad av Peters princip.
Vi blir befordrade till vår inkompetensnivå
Låt säga att du blir anställd som tekniker på ett företag. Med tiden avancerar du till att bli projektledare och senare gruppchef. Du klarar dig fint och är en uppskattad chef men dina karriärkliv har gjort att jobbet kräver mer av dig än tidigare. Förutom att ha koll på ditt teknikområde måste du även börja förstå hur man leder andra människor, hanterar konflikter och rekryterar personal.
Efter en tid blir nästa chefsposition ovanför dig vakant: sektionschef. Du får jobbet. Plötsligt blir du ansvarig för budget- och strategifrågor, någonting du aldrig sysslat med förut. Du älskar din nya roll men i grunden är du utbildad till att vara tekniker. Hur gör man egentligen när man är sektionschef? Och när kommer omgivningen upptäcka att du inte alls har rätt kunskaper för din nya roll?
Peters princip
Scenariot ovan beskriver den princip som formulerades av Dr. Laurence J. Peter på 60-talet: Peters princip. Den handlar om att vi blir befordrade till vår inkompetensnivå. Vi får nya roller om vi är framgångsrika i vår nuvarande roll snarare än om vi förmodas klara av den nya rollen. Vi blir alltså befordrade så länge vi presterar och när vi inte längre presterar på topp så ”fastnar” vi i på den nivån. I förlängningen menar Peter att alla roller kommer att innehas av personer som egentligen inte klarar av dem.
Att vara i en roll som vi inte klarar av kan vara en god grund för stress. Vi kanske inte hänger med i tempot. Vi kanske saknar kunskaper eller erfarenheter för att klara arbetet. Detta kan sluta med att vi kompenserar våra tillkortakommanden med att låtsas utstråla expertis. Fake it ’til you make it. Vi jobbar långa dagar och i ett högt tempo, allt för att visa omgivningen att vi faktiskt duger. Framförallt vill vi kanske visa den som befordrade oss att vi visst klarar av den nya rollen som vi fått.
Ersätt kompensationsjobbandet med ärlighet
Vi ska inte låta bli att anta utmaningar. Vi ska inte automatiskt säga nej till befordringar eller nya roller som vi inte känner oss kompetenta för. Utmaningar får oss nämligen att växa och kan ge enorm styrka och självförtroende. Dock tror jag det är viktigt att vi är väldigt ärliga mot oss själva. Är vår befintliga roll en utmaning som gör att vi kompensationsjobbar ihjäl oss? Har vi fastnat i Peters princip?
Om vi känner att vår roll är en utmaning så ska vi inte vara rädda för att säga det. Först till oss själva, sedan till vår omgivning. ”Det här är en utmanande roll för mig men jag vill gärna göra mitt bästa, jag kan behöva en mentor” är en av många bra meningar att säga. Vi måste våga vara transparenta. Om vi försöker dölja brist på kunskap eller erfarenhet kommer stress och press som ett brev på posten. När stressen och tröttheten blir för stor blir det plötsligt omöjligt att göra ett bra jobb, hur mycket vi än kämpar.
Gemensam syn på kompetensnivå
Kom ihåg att det inte handlar om att du är dålig som människa. Du duger! Du är förmodligen en superhärlig kollega, partner och medmänniska och det är därför du blivit befordrad! Det här handlar bara om kunskaper och erfarenheter som saknas men som du kommer att få om du vågar ta hjälp från din omgivning.
Hitta en kollega eller vän som du kan ta hjälp av. Boka in en stående lunch varannan vecka och be om coachande hjälp. Fundera även på om du behöver gå en utbildning inom ledarskap, ekonomi eller annat område som krävs i din roll. Se framförallt till att du får hjälp av din chef. Se till att du och din chef har samma syn på din kompetensnivå och utvecklingspotential, då kan du blomma ut i din roll utan att behöva känna dig som en bluff.
Befinner du dig i en roll som du egentligen inte har kompetens för? Vilken utbildning eller typ av hjälp skulle du kunna be om från din omgivning för att klara ditt arbete utan onödig stress?