Många pratar om att vi ska lyssna på vår kropp. Det är givetvis välmenat, men låt mig berätta varför det inte alltid fungerar.
Lyssna på din kropp
”Lyssna på din kropp”. Jag vet inte hur många gånger under åren som jag har hört den meningen. Tanken är givetvis god och handlar huvudsakligen om att vi ska vila när vi känner oss trötta. Det gjorde inte jag. Sömn och vila hade jag inte tid med. Den typen av aktiviteter stod mest i vägen för allting som skulle göras och åstadkommas. Därför lyssnade jag aldrig på min kropp.
Efter att jag gick in i väggen så har jag spenderat otroligt mycket tid till att fundera på varför det gick som det gick. I samtal med terapeuter, forskare och medmänniskor har jag grävt i mig själv för att förstå vad som egentligen gick fel. Jag har kommit fram till att jag visst lyssnade på min kropp. Jag lyssnade på min kropp varje dag och den sa bara en enda sak: ”Kör, kör, kör!”
Vi blir oemottagliga
Problemet med stress är att vi riskerar att hamna i ett stadie av tunnelseende. När stresspåslaget är maximalt så formtoppar hjärnan vår kropp till att prestera maximalt. Situationen måste lösas nu, allt annat får vänta. Den som i detta läge lyssnar på sin kropp kommer att få ett tydligt svar: ”Strunta i vad andra säger eller hur du mår, fortsätt kämpa!”
I detta läge är vi oemottagliga för omgivningens synpunkter på vårt leverne. Vi är även oemottagliga för våra egna upplevelser såsom ont i ryggen, trötthet eller dåligt humör. Vi märker helt enkelt inte sådana saker eftersom vår hjärna är helt upptagen med att hantera den stress som vi just nu upplever. Och om vi är i en situation där vi dagligen lever i stress, då är vi oemottagliga hela tiden.
Att hjälpa andra är svårt
Jag frågade en stressforskare hur man egentligen hjälper en människa som har hamnat i detta stadie av tunnelseende. Stressforskaren, som hade jobbat med detta ämne sedan 90-talet, vred sig i stolen, skakade på huvudet och sa till slut: ”jag vet fortfarande inte”. Att försöka hjälpa en partner, kollega eller vän att minska sin stress är alltså otroligt svårt. Kanske till och med omöjligt. Reptilhjärnan är helt enkelt konstruerad för att kämpa, inte stanna upp och fundera.
Det är svårt att hjälpa någon annan och kanske ännu svårare att hjälpa sig själv. Problemet är att du inte märker när du är i detta stadium. I värsta fall kan du till och med känna eufori av typen ”I’m on fire!”. Den stressade personen måste få denna insikt helt själv. För min del krävdes det att jag gick in i väggen innan jag kunde förstå vad alla mina medmänniskor faktiskt hade försökt säga till mig under alla stressiga år.
Vad händer om du lyssnar?
När Zlatan var i början av sin fotbollskarriär så fick han många råd och tips från omgivningen. I sin bok så beskriver han sin inställning på ett enkelt sätt: ”lyssna, lyssna inte”. Ibland så lyssnade han på vad andra sa, men ibland var han noga med att strunta i vad andra säger. Samma sak gäller dig om du är stressad. Lyssna på vad din kropp säger, men ibland ska du inte lyssna alls.
Gör det enkelt för dig. Prova för en stund att inte lyssna på din kropp. Lyssna istället på din omgivning. Förmodligen vill du inte göra det. Du är antagligen trött på att höra det gamla tjatet om att du borde lugna ner dig. Förmodligen har de rätt samtidigt som din reptilhjärna har fel.
Är du i en stressad situation? Vad säger din kropp om det? Vad säger din omgivning till dig om det? Om du börjar lyssna och lita på din omgivning istället för din kropp, vad skulle du då förändra i ditt liv?