Efter en stresskollaps kan det vara svårt att hitta tillbaka. Går det att hitta tillbaka och borde man göra det? Eller borde vi blicka framåt?
Duracellkaninen
Om du har varit riktigt stressad och sliten så kan det ha varit någonting som du vilade dig bort ifrån under en sommar. Det kan också vara någonting som blev en stor livskris och där du fick göra stora förändringar för att komma tillbaka. Oavsett hur det såg ut för din del så kanske du har olika energinivå före och efter denna kollaps.
Innan stresskollapsen kanske du hade enorma mängder av energi. Du hade inga problem att vara den där duracellkaninen som hann allt, gjorde allt och alltid ställde upp. Efter kollapsen kan det vara svårt att känna energin. Det kan kännas helt omöjligt att hitta tillbaka till läget före kollapsen.
Majoriteten hittar ett bättre liv efter kollapsen
Jag drabbades av utmattningssyndrom 2016. Idag undrar jag hur tusan jag egentligen orkade med den belastningen som jag hade då. Jag fanns överallt, jobbade i ett rasande tempo, struntade i sömnen och var ständigt redo att lösa nästa problem. Om jag idag skulle hoppa in i en tidsmaskin och placera mig rakt in i mitt gamla liv skulle jag förmodligen gå under på fem minuter av stresspåslag.
På en stresskonferens fick jag lära mig att en del hittar samma energinivå som tidigare medan andra inte gör det. Majoriteten hittar dock ett bättre liv efter kollapsen, och det kanske ändå är det som är den stora poängen?
Uppväxling
Just detta har jag lagt ganska mycket tankeverksamhet på, nämligen hur min energinivå förändrats över tid. Om det verkligen kniper, skulle jag kunna frambringa samma energinivå som före kollapsen? Mitt svar på frågan är både ja och nej.
För att nå den där energinivån som många stressade personer har, där hela livet går i 120, så hamnar man inte där över en natt. Förmodligen har livet gått i 110 ganska länge innan du växlar upp till 120. Innan dess har du kört i 100, och före det har du nog arbetat dig uppåt från 70-80-90 och så vidare. Att orka pressa sig maximalt är för mig ett resultat av att vi har övat på att pressa oss själva mer och mer.
Ett utmattningssyndrom är nämligen ingenting man får över en natt. Processen dit med högre och högre anspänning har oftast pågått väldigt länge.
Gips och sedan belastning
Idag i mitt arbete som stressföreläsare träffar jag väldigt många som pressar sig själva till det yttersta. Jag har ju varit likadan så jag exakt hur det känns. Men nu när jag står bredvid och ser detta så tänker jag att det är galenskap. Jag har ingen som helst lust till att göra det. Jag vill kunna leva och arbeta i ett behagligt tempo. Om det uppstår påfrestningar så ändrar jag hellre mina prioriteter så att jag aldrig behöver hamna i det där galna läget där allt går i 120.
Av denna anledning har jag idag inte gjort den där uppväxlingen 70-80-90 och så vidare upp till 120. Och eftersom jag inte ökat och ökat så skulle jag inte klara av 120. Min läkare sa till mig att utmattningssyndrom ska ses som ett benbrott. Först behöver benet gipsas och vila. Efter ett tag behöver gipset plockas bort och benet behöver belastas för att få tillbaka sina muskler. Jag har arbetat tillbaka mina energimuskler till den grad att jag lever ett behagligt och lugnt liv. Jag har ingen lust att fortsätta ”träna upp” mig till 120. Därför kan jag inte klara av det idag.
Vill du dit igen?
Om du känner dig lite matt och trött efter din stresskollaps, känn ingen oro. Enligt stressforskningen går det att hitta tillbaka till den där energin. Men det kräver att du övar på det. Du måste utsätta dig för mer och mer stressfyllda situationer för att komma dit. Men likt ett benbrott så man lite skör efter en utmattning och det är lite svårare att öva upp energimuskeln än vad det var före kollapsen. Men det går.
Frågan är om du verkligen vill dit igen? Eller kan du och jag tillsammans vara helt nöjda och lyckliga med ett lugnt och behagligt leverne? Att landa i den tryggheten är för mig att komma framåt i livet istället för att komma tillbaka!