• Onsdag 19 september 2018

I mitt arbete möter jag många människor som antingen gått in i väggen eller som är nära att göra det. Min upplevelse är att de allra flesta tycker att det här är lite pinsamt. Många verkar inte vilja hålla en öppen dialog om att de är slitna och mår dåligt. Det finns helt enkelt en skam eller en känsla av att vara svag och inte räcka till som man inte vill avslöja för sin omgivning. Jag har själv varit exakt likadan.

Om ingen vill prata om det, hur kan vi då hjälpa varandra?

Den slitne behöver själv initiera samtalet

Samtidigt som jag upplever att många är slitna så upplever jag också en underliggande önskan om att få prata om sin situation. Det är många som hör av sig till mig, antingen direkt efter en föreläsning eller senare i ett mail, och berättar hur de mår. Det verkar vara viktigt att dessa personer själva får initiera samtalet. Om jag påtalar för någon att denne ser lite trött och sliten ut, då får jag ofta en ganska bortstötande reaktion. Att vara sliten, det är inget man erkänner direkt. Speciellt inte om vi hela tiden vill framstå som starka och osårbara.

Det behöver inte vara såhär på alla arbetsplatser men ibland är kulturen sådan att vi inte vill visa oss svaga. Om någon kollega då, kanske lite i förbifarten, nämner att det är alldeles för slitigt så måste vi ta det på fullaste allvar. Den kollegan hade nog inte tagit upp ämnet om det bara handlade om en tuff eftermiddag. Förmodligen är hela situationen såpass knepig att kollegan vill sparka bakut men kanske inte vågar göra det fullt ut.

Ställ upp dörren på vid gavel för dialog

Du som är ledare måste därför öppna en dörr, en kanal, för den här typen av dialog. Du måste se till att alla får möjligheten att prata om det här ämnet redan innan det har gått för långt. Det finns många sätt att öppna en sådan dörr på. Förutom att vara öppen med alla om ämnet så kan du även personligen uppmärksamma dina kollegor på deras tillstånd. Om du har en kollega som är riktigt sliten, säg det. ”Jag ser att du ser sliten ut, jag brukar också vara det ibland. Säg till om du vill prata om den saken”. Kulturen kanske gör att kollegan inte alls vill erkänna sitt tillstånd. Sannolikheten är stor att det blir en bortstötande reaktion där kollegan säger att allt är under kontroll. Nu har du trots allt öppnat en kanal.

Se sedan till att hamna i situationer på tu man hand med den här kollegan den kommande veckan. Gå till kaffemaskinen och ta en extra kaffe när kollegan är där. Ta en lunch ihop. Prata lite löst med kollegan om allt och inget innan du går hem för dagen. Visa att du bryr dig. Se till att du finns i närheten och att det bara blir ni två med jämna mellanrum. Det kan gå en vecka eller två och kollegan känner sig förmodligen mer och mer sliten. Till slut när kollegan är beredd att faktiskt prata om det här känsliga ämnet så finns du där. Tack vare att du, en vecka tidigare, öppnade en dörr för dialog så vågar kollegan prata med dig. Det är nu som du på allvar kan hjälpa din kollega. Det går nämligen inte att hjälpa någon som inte vill ta emot hjälp.

Alla kan hjälpa till

Det här gäller inte bara dig som har en ledarposition, det gäller oss alla. Låt oss ställa upp dörren för dialog på vid gavel för våra kollegor, vänner, grannar och familjemedlemmar. Visa att den står öppen så att den som tycker att ämnet är pinsamt själv kan välja när denne vill kliva in genom dörren och börja prata om måendet. Vi måste hjälpa varandra i livet och vi måste också hjälpa andra att våga ta emot hjälp. Annars löser vi inte dagens problem med stress och utbrändhet.

Vem kan du hjälpa idag?