När tillfället dyker upp så kör vi, för vi lever bara en gång! Stämmer verkligen detta?
Veckobrev om belastning
Varje onsdag sedan 2017
Varje onsdag ger Andreas ut ett veckobrev om stress, sömn och hjärnan. Veckobrevet är en perfekt påminnelse och sporre till dig varje vecka för din stresshantering.
Samtliga veckobrev är skrivna av Andreas, alltså en människa, helt utan hjälp av generativ AI.
God läsning!
Lever vi bara en gång eller lever vi varje dag?
Hantera livets svängningar med temporär belastning
Har du en grundbelastning i livet som kräver 130% av dig varje vecka? Låt oss lösa detta genom att blanda in lite temporär belastning istället.
Ska man vila lite till eller börja gasa nu?
Efter en liten vilopaus är det lätt att känna rastlöshet och en vilja att gasa. Är det då dags att öka belastningen?
Har du haft kul eller tråkigt när du är trött?
Stress uppstår när vi har för mycket att göra. Eller? Visst handlar det också om huruvida vi har roliga eller tråkiga uppgifter på listan?
Tricket som får ”nästa vecka blir det bättre” att fungera
”Det är mycket nu men nästa vecka blir det bättre, därför kämpar vi vidare i samma takt”. Denna tvåstegsraket innehåller minst ett ineffektivt steg.
Relationen mellan belastning och kontroll på jobbet
Är du en sådan som har ett extremt kontrollbehov? Kan det bero på att du har hög belastning i ditt liv?
Så blir du stresstålig
Vissa människor får större stressreaktioner än andra. Vad beror det på, och hur kan du bli mer stresstålig?
Hantera stress med inre och yttre motivation
För att minska stress så behöver vi minska belastningen eller öka resurserna. Ett sätt är att kombinera inre och yttre motivation.
Balansbrädan hanterar din oro för coronaviruset
Smitta. Uppsägning. Sämre ekonomi. Sjukdom. Död. När coronaviruset skapar effekter är det lätt att känna oro. Detta kan vi stötta upp med hjälp av balansbrädan.
Vill du jobba på en arbetsplats med en giftig gas?
Jag besöker många företag med stressade medarbetare. Min upplevelse är att många döljer sin situation. Medarbetaren vågar inte erkänna att denne är sliten och chefen vågar inte riktigt erkänna att belastningen är för hög i gruppen. Alla blundar och fortsätter som om ingenting har hänt. Hade vi gjort samma sak om det hade funnits en giftig gas på vår arbetsplats?